sacinorev

Hur ledsen man än är, hur mycket tårarna än må rinna så finns alltid lilla Bella där och torkar bort åtminstone några utav dom. Viftar på svansen, ser på mig med sina hundögon, försöker visa att hon vill vara nära och bara är, utan att döma över huvud taget.

Det här med att ställa om klockan till sommartid trodde jag att jag hade full koll på. Vilket jag naturligtvis inte hade. Väckarklockor ställer nämligen inte om sig själv. Vilken tur att jag har en sambo med huvudet på skaft, som gjorde så att jag kom i tid till jobbet i morse. Nåja, nästan i alla fall.

- Älskling, när börjar du?
- Halv sju (låt mig sova!)
- Men, den är tre minuter över halv nu..

Det tog mig (oss) ungefär sju minuter att komma till jobbet idag. Exakt tjugo i sju var jag där. Henke körde så fort att jag knappt hann blinka. Nämnde jag att jag har gått omkring i pyjamas under mina vanliga kläder idag? Himmel och pannkaka.

Idag är vi uppe tidigt. Utan någon direkt anledning. Tänkte därför passa på att åka till mamma under förmiddagen. Tar nog med mig lilla Bella. Känns som om hon behöver komma ut lite. Understimulerad kan vara det rätta ordet.

Idag låg jag i sängen länge, gick inte upp ordentligt förren vid halv elva. Därefter lyxade jag och Henke till det genom att köpa färskt bröd på konditoriet och avnjöt en sen frukost. Idag har vi bestämt oss för att inte göra någonting ansträngande över huvud taget. Jag sitter till och med och tittar på reprisen utav Robinson. Jag visste nästan att jag inte skulle kunna låta bli att titta på det.

När jag och Henke var påväg hem i bilen efter att ha varit och handlat inför helgen så såg jag solen höll på att gå ner sådär fantastiskt fint över havet. Jag skyndade mig därför hem, slängde på mig lite varmare kläder, satte systemkameran över halsen och kopplade Bella. Bella som har så korta ben fick små-springa med mig ända ner till havet. När jag sedan hittade ett ställe att fota på märkte jag att batteriet på kameran var slut. Helvete, vad jag svor för mig själv. Så går det när man har så bråttom och inte hinner kolla varken det ena eller det andra. Det var bara till att traska hem igen. Vi fick i alla fall se en vacker solnedgång och så fick både jag och Bella oss en skön promenad.

Måndag kvällen har jag spenderat hemma hos min kusin Matilda. Det känns skönt när man inte har träffat någon på länge, men när man väl ses så känns det inte alls som om det har gått någon tid sedan senast. Vi har dock kommit på att vi ses på tok för sällan och definitivt behöver träffas oftare.

Ytterliggare ett hinder att övervinna.

Finalen utav Melodifestivalen 2009 var en riktig nagelbitare. Jämnare resultat får man nog leta efter. Däremot så blev jag ganska förvånad över att Marlene vann alltihopa, inklusive svenska folkets röster. Som jag tidigare skrev så tyckte jag att varenda låt som var med i finalen hade det där lilla extra. Vissa passade dock mer in än andra i sammanhanget melodifestivalen. Fast i och för sig, vad gör en typisk melodifestival-låt nu för tiden?

Nu är vi hemma ifrån Bion, jag tycker filmen var relativt bra, men samtidigt vidrig, vissa scener kan jag personligen tycka var lite för mycket, jag fick tillochmed resa mig upp och gå ut ifrån salongen för att jag mådde så dåligt, visserligen så är jag väldigt känslig, men jag håller fast vid min mening om att det ibland blev lite för mycket. Har man sett filmen så vet man vad jag pratar om.

Det var dock både nyttigt och mysigt att få komma iväg lite bara jag och Henke.

Nu växer klumpen i magen ytterliggare. Jag, mamma och lillasyster har bestämt oss för att besöka Sahlgrenska på måndag för att få lite mer klarhet i vad som hände med pappa. Vi känner att vi har blev orättvist behandlade av både sjukhuset och personalen under pappas vistelse där, och behöver hjälp med att åtminstone försöka förstå. Allting är en enda röra, jag accepterar fortfarande inte att pappa faktiskt är borta. Mitt hjärta värker så fruktansvärt. Och jag vet inte hur mycker mer jag klarar av. Bara att behöva gå i närheten utav det där stället igen ger mig kalla kårar, och jag som lovade mig själv att aldrig någonsin sätta min fot där igen.

När jag var hemma hos Emilie igår så satt vi och kollade på resor över internet. Vi är väldigt nära på att boka en resa till sommaren. Jag är mest sugen på Grekland, Santorini. Har Emilie någonting att säga till om den saken? Nej!

Jag började nästan gråta då jag insåg att jag hade tittat klart på säsong två utav One Tree Hill och inte har säsong tre hemma ännu. Men tårarna torkade snabbt då jag insåg att hela Sex And The City boxen väntade på mig.

Dock gråter jag utav andra orsaker imellanåt ändå, fast det vet behöver vi nog inte gå in på, just nu, igen.

Jag mår inte alls bra, varken psykiskt eller fysiskt. Det tar en sådan energi ifrån mig att låtsas som att jag är okej, inte bra, det hade jag definitivt inte klarat av, men saken är den att jag känner mig inte ens okej. Det som däremot är okej är att säga som det är, här, dock inte i den riktiga världen. Jag är väl medveten om att folk i min närhet inte begär att jag ska vara mitt vanliga jag. Men vad gör man när man inte ens klarar av att vara hälften utav sitt vanliga jag?

Idag är jag ensam hemma, H är iväg och spelar rollspel med några vänner. Det är inte klokt vad mycket mer man får gjort när man är själv. Jag har gått en promenad med lilla B, städat köket, toaletten, tv-rummet och tvättat tre maskiner tvätt. Just nu har jag tänt femtioelva ljus, och ska mysa ner mig i soffan med en kopp thé och Bella bus. Hon har förövrigt lärt sig sitt idag, så förhoppningsvis kan vi göra husse stolt när han kommer hem.