sacinorev

Det var oerhört svårt att sitta på mötet på Sahlgrenska idag. Att över huvud taget gå dit tog tillräckligt med energi ifrån mig. Det var även svårt att behöva sitta där när man inte har någon som helst respekt för varken sjukhus eller personal. Och självklart brast jag i gråt mitt i alltihopa, vilket resulterade i att dom föreslog en terapeut som dom rekommenderade, självklart ifrån Sahlgrenska. Vilket jag faktiskt är lite skeptisk inför. Inte bara för att det är just där. Det känns som om jag har noll energi och lust till att behöva prata om det här helvetet utöver det att man tänker på det dagarna i ända. Jag vet helt enkelt inte om det är rätt sätt för mig att bearbeta det som har hänt, eller om jag över huvud taget kan bearbeta det.