sacinorev

Igår träffade jag Emilie för första gången på drygt två månader. Tänk att det tog mig två månader att kunna se min bästa vän i ögonen. Hon känner mig utan och innan och jag vet helt ärligt inte varför jag stängde henne ute helt och hållet under den här perioden som har varit den värsta i mitt liv, vilken visserligen fortfarande pågår. Jag känner mig inte direkt starkare, men jag vet att om jag fortsätter att isolera mig så kommer det bara bli ännu värre, och ännu svårare att bryta sig ut. Det känns som om jag brottas med mina känslor hela tiden. Jag saknar pappa konstant, vilket jag alltid kommer att göra. Min fina älskade pappa.