sacinorev

Jaha, och så var man 24 år helt plötsligt. Jisses, vad tiden går fort. Jag hade "åldersnoja" första gången då jag fyllde 21 år. En aningens för tidigt, jag vet, men jag tror att det snarare var en "hjälp, vad skall jag göra med mitt liv" grej, än "nu börjar jag bli gammal" resonemang. Det känns liksom som om tiden bara går och jag står och stampar på ett ställe. Det känns som om jag väntar på att bli klar med min utbildning så att livet kan börja på riktigt. Jag får nog börja tänka på ett annat sätt. Jag har ju trots allt två år kvar på min utbildning, tillika två födelsedagar. Snacka om ångest! Jag menar.. det är inte bara sen jag har hela livet framför mig, det är också nu..