sacinorev

Jag har inte skrivit på länge, inspirationen har varit obefintlig. Allting flyter på som vanligt, fast ändå känns det som om jag befinner mig i en dimma. Jag ser ingen utgång någonstans, förhoppningsvis får jag syn på nödutgången inom en snar framtid. 

Tiden den har också varit knapp. Den senaste veckan/veckorna har jag tillsammans med min basgrupp på Universitetet arbetat med ett projektarbete som skall avsluta kursen, och terminen också för den delen. All denna möda slutade med att vi blev framröstade till klassens bästa bidrag, och har inget annat val än att redovisa det ytterliggare en gång, den här gången i aulan på skolan framför ett x antal fler elever, drygt 700 mer, mamma mia. Tack för förtroendet!

Det skall bli skönt att en ny termin startar, det innebär ju att jag nu (bara) är tre år ifrån mitt mål. Pust, tre år till känns som en evighet. Sedan skall jag aldrig mer sätta mig vid en skolbänk, möjligtvis för att lära mig italienska, men det är en helt annan femma.

Tråkigt nog blir jag av med mina två vapendragare på köpet när kursen slutar, Maria och Bettan. Men vi får hålla kontakten. (Maria, jag vet att du läser det här!) Det är inte klokt vad mycket människor man träffar när man studerar. Känner du dig ensam och behöver nya vänner? Börja plugga! Skämt och sido, man blir åtminstone en erfarenhet rikare.

Nej, nu väntar sambon i sängen, god natt!