Jag älskar fortfarande
För exakt ett år sedan kände jag hur håret blåste i vinden när jag och Henke åkte nercabbat på E6:an till mamma och pappas sommarhus i Varberg. Hur nöjd jag var över att ha hittat den perfekta födelsedagspresenten till min underbara pappa. Hur glad jag var över att få träffa mina föräldrar som jag inte hade träffat på några veckor. Hur överraskad pappa skulle bli över att vi kom och hälsade på oväntat på hans födelsedag. Hur hans leende på läpparna lös upp när han fick syn på mig. Hur hans ögon lös upp när han öppnade den fortfarande perfekta presenten. Hur perfekt alltid var då vi satt på pappas egnagjorda utemöbler och fikade, solen sken och fåglarna kvittrade. Hur gemytligt allting var och hur mycket jag älskade.
Nu sitter jag istället här, med tårar fallandes nerför mina kinder. Utan den perfekta presenten, utan att ens ha möjligheten att kunna överraska pappa på hans födelsedag, utan att kunna orsaka ett leende på hans läppar, och utan att kunna se glädjen i hans ögon.
Med en fruktansvärt tom känsla i mitt hjärta sitter jag här. Med en saknad jag inte kan beskriva i ord. Allt jag vill är att befinna mig ett år tillbaka i tiden. Då lyckan fanns i mitt liv.
