sacinorev

Efter jobbet idag hade jag en tid till kuratorn på Sahlgrenska, som jag faktiskt var på för en gång skull, det kändes som om det inte var någon idé att skjuta upp det mera. Hur som helst, det var minst lika känsligt den här gången som förra, och det enda som ekar i mitt huvud efter mötet är: All den smärta, alla tårar som du känner just nu är beviset på vilken bra relation ni hade. Vilket stämmer till 100%, älskade pappa.Tomheten känns på ett helt annat sätt nu. Jag börjar sakta förstå vad som faktiskt ha hänt. Verkligheten börjar hinna ifatt mig. Jag accepterar den fortfarande inte, men jag är nära på att inse att jag aldrig kommer vakna upp ur den här mardrömmen. Saknaden är obeskrivlig.