sacinorev

Det kan tyckas märkligt att starta en blogg på sättet jag gjorde med det förra inlägget.
Bloggen är dock främst, om inte enbart till för mig själv, och mina närmaste.

Just nu gör det så fruktansvärt ont i varje liten del utav mig, att jag inte vet vart jag ska ta vägen.
Det känns som om det är någon annan som lever mitt liv, eller snarare inte lever det.

Jag har inte träffat någon utav mina vänner under hela den här tiden. Det är bara E, min allra bästa tjejkompis jag har berättat detta för, och inte ens henne "vill" jag träffa.
På jobbet däremot, där vet varenda en om vad som har hänt. Och jag har fått så mycket stöd och tröst, som jag är oerhört tacksam över. Men att återgå till jobbet just nu är inte ens ett alternativ.

Jag klarar inte av människor som säger att dom förstår hur jag känner. Det finns inte en enda människa i hela världen som kan förstå exakt hur jag känner mig. Alla hanterar sin sorg olika. Och jag har nog inte riktigt kommit på hur jag ska hantera min, ännu.

Just nu känner jag bara att familjen är viktigare än någonting annat.

Och jag är även oändligt tacksam för all kärlek min kära sambo H, ger mig.