Älskade pappa..
Den 8/1-09 åkte min pappa in akut till sjukhus på grund utav att ett aneurysm i huvudet hade brustit, en så kallad subarakoinalblödning (hjärnblödning.)
Hela min värld vändes upp och ner, när min mamma hysteriskt ringe till min mobil vid nio-tiden på kvällen, och sa att pappa var påväg i ambulans till sjukhuset. Jag och min sambo skyndade oss direkt till bilen och åkte dit med full fart. Min enda tanke var nej, nej, nej, NEJ.. det här händer inte!
Vi mötte upp mamma utanför sjukhuset och där brast det ännu mer. Pappa var medvetslös och vi kunde inte göra annat än vänta och se vad som skulle ske härnäst.
Efter en stund, som kändes som de längsta minutrarna i mitt liv, kom en läkare ut och sa att det här var mycket allvarligt, och det var allt dom kunde säga vid nuläget. Han hade gjort en CT-röntgen som visade en stor blödning som dom inte visste hur dom skulle behandla.
Vi fick gå in till pappa, för att vara vid hans sida. Men han var fortfarande okontakbar.
De bestämde att han skulle skickas vidare till Sahlgrenska Sjukhuset, där specialister på det här området fanns.
Tanken var fortfarande densamma, nej, nej, nej, nej NEJ.. det här händer inte!
Väl på Sahgrenska opererade dom in ett dränage i pappas huvud, för att få bort så mycket blod och vätska som möjligt.
De beslutade även att vänta till morgondagen för att laga aneurysmet som hade brustit.
Man fick fortfarande ingen kontakt med pappa. Och vi åkte hem för att vila inför morgondagen, klockan var då fem-sex på morgonen.
Jag sov nog inte mer än en timma den "natten".
Förmiddagen därpå opererade dom ihop aneurysmet som hade brustit. De sa att allt man kunde göra nu var att vänta och se. Men att han trots allt hade en chans att överleva.
Jag kan med säkerhet säga att hoppet definitivt är det sista som lämnar en.
Pappa låg djupt medvetslös i 19 dagar. Vi var där hos honom varje dag. Hand tillstånd ändrades upp och ner. Vi bad och grät om vartannat. Jag kunde inte koncentera mig på någonting annat, i tankarna fanns bara pappa. Vi fick hela tiden höra att dom inte visste om eller hur han skulle återhämta sig.
Hoppet fanns där, hela tiden.. tills en dag. Tisdag den 27 Januari begärde en neurokirurg att få prata med oss. Han var den som tog ifrån oss hoppet. Det är nästan så att jag hatar honom för det. Trots att jag är väl medveten om att ingenting av detta är hans, eller någon annans fel heller för den delen. Men att få höra att ens pappa hade fått så pass stora hjärnskador att han aldrig mer skulle återvänta till livet, var mer än jag klarade av. Han sa även att om hans hjärta skulle sluta slå, skulle dom inte återuppliva det, inte heller koppla in en respirator om han slutade andas. Tydligen var det inte "värdigt". Inte värdigt tänkte jag, min pappa är värd allt.
Samma kväll ringde en annan neurokirurg och bad oss komma tillbaka till sjukhuset. Pappa hade svårt att andas. Vi var totalt sju personer vid hans sida när han tog sina sista andetag, och sina sista hjärtslag.
Jag kan fortfarande inte förstå att någonting av detta har hänt. Trots att det har varit en så "lång" process, känns allting helt ofattbart. Det känns fortfarande som om han ska komma tillbaka till oss, som om ingenting har hänt.
Ingenting kommer någonsin att bli som förut. Och för tillfället så känns det som om ingenting någonsin kommer att bli bra igen.
Just nu vet jag ingenting mer än jag är så otroligt tacksam för mina 22 år jag fick tillsammans med min pappa, trots att de var alldeles för få.
Jag vet även att pappa är med mig, oss, hela tiden.
Saknaden är obeskrivlig, precis som allting annat.
Pappa, jag kommer alltid att älska dig, av hela mitt hjärta! <3
Hela min värld vändes upp och ner, när min mamma hysteriskt ringe till min mobil vid nio-tiden på kvällen, och sa att pappa var påväg i ambulans till sjukhuset. Jag och min sambo skyndade oss direkt till bilen och åkte dit med full fart. Min enda tanke var nej, nej, nej, NEJ.. det här händer inte!
Vi mötte upp mamma utanför sjukhuset och där brast det ännu mer. Pappa var medvetslös och vi kunde inte göra annat än vänta och se vad som skulle ske härnäst.
Efter en stund, som kändes som de längsta minutrarna i mitt liv, kom en läkare ut och sa att det här var mycket allvarligt, och det var allt dom kunde säga vid nuläget. Han hade gjort en CT-röntgen som visade en stor blödning som dom inte visste hur dom skulle behandla.
Vi fick gå in till pappa, för att vara vid hans sida. Men han var fortfarande okontakbar.
De bestämde att han skulle skickas vidare till Sahlgrenska Sjukhuset, där specialister på det här området fanns.
Tanken var fortfarande densamma, nej, nej, nej, nej NEJ.. det här händer inte!
Väl på Sahgrenska opererade dom in ett dränage i pappas huvud, för att få bort så mycket blod och vätska som möjligt.
De beslutade även att vänta till morgondagen för att laga aneurysmet som hade brustit.
Man fick fortfarande ingen kontakt med pappa. Och vi åkte hem för att vila inför morgondagen, klockan var då fem-sex på morgonen.
Jag sov nog inte mer än en timma den "natten".
Förmiddagen därpå opererade dom ihop aneurysmet som hade brustit. De sa att allt man kunde göra nu var att vänta och se. Men att han trots allt hade en chans att överleva.
Jag kan med säkerhet säga att hoppet definitivt är det sista som lämnar en.
Pappa låg djupt medvetslös i 19 dagar. Vi var där hos honom varje dag. Hand tillstånd ändrades upp och ner. Vi bad och grät om vartannat. Jag kunde inte koncentera mig på någonting annat, i tankarna fanns bara pappa. Vi fick hela tiden höra att dom inte visste om eller hur han skulle återhämta sig.
Hoppet fanns där, hela tiden.. tills en dag. Tisdag den 27 Januari begärde en neurokirurg att få prata med oss. Han var den som tog ifrån oss hoppet. Det är nästan så att jag hatar honom för det. Trots att jag är väl medveten om att ingenting av detta är hans, eller någon annans fel heller för den delen. Men att få höra att ens pappa hade fått så pass stora hjärnskador att han aldrig mer skulle återvänta till livet, var mer än jag klarade av. Han sa även att om hans hjärta skulle sluta slå, skulle dom inte återuppliva det, inte heller koppla in en respirator om han slutade andas. Tydligen var det inte "värdigt". Inte värdigt tänkte jag, min pappa är värd allt.
Samma kväll ringde en annan neurokirurg och bad oss komma tillbaka till sjukhuset. Pappa hade svårt att andas. Vi var totalt sju personer vid hans sida när han tog sina sista andetag, och sina sista hjärtslag.
Jag kan fortfarande inte förstå att någonting av detta har hänt. Trots att det har varit en så "lång" process, känns allting helt ofattbart. Det känns fortfarande som om han ska komma tillbaka till oss, som om ingenting har hänt.
Ingenting kommer någonsin att bli som förut. Och för tillfället så känns det som om ingenting någonsin kommer att bli bra igen.
Just nu vet jag ingenting mer än jag är så otroligt tacksam för mina 22 år jag fick tillsammans med min pappa, trots att de var alldeles för få.
Jag vet även att pappa är med mig, oss, hela tiden.
Saknaden är obeskrivlig, precis som allting annat.
Pappa, jag kommer alltid att älska dig, av hela mitt hjärta! <3
Kommentarer
Postat av: Cecilia
Usch, kan inte föreställa mig hur det är för dig! :'( Men fyy så hemskt! ögonen fylldes med tårar! Sköt om dig!
Trackback
