Mardrömmarnas mardröm
Begravningsdagen börjar närma sig. Jag får hjärtklappnings så fort jag tänker på den. Det känns som om allting kommer kännas så mycket mer på riktigt då. Så säkert på något sätt. För tillfället så kan man fortfarande blunda för sanningen. Jag vet att det inte är en mardröm. Jag vet att det är verkligt. Men jag har svårt för att acceptera det. Att det kan göra så fruktansvärt ont i varenda liten kroppsdel och att man kan känna en sådan saknad, och tomhet är rent ut sagt förjävligt. Som igår tillexempel då jag "äntligen" lyckades samla mod till att hämta ut pappas begravningsfoto kom jag på att vi inte ens hade en ram till det, och så bröt jag ihop i affären för en sådan simpel sak som att välja en svart eller en vit ram. Jag vill liksom fortfarande att det här ska vara en mardröm. Jag vill fortfarande vakna upp. Jag vill inte att det här ska bli mera verkligt.
