Alla är vi olika

Nu känns det sådär förj*vligt igen. Eller igen och igen. Känslan finns ju där hela tiden, det är bara det att imellanåt släpper man den mer inpå. Jag har en sådan klump i magen att det känns som om jag ska kräkas hela tiden. 

Men vi fick åtminstone ifyllt några viktiga papper idag, och ringt några ännu viktigare telefonsamtal.

Min lillasyster P är hos sin pojkvän, i Stockholm, också det gör ont i mig. För det första så tror jag att mamma behöver henne här hemma, även jag. Och för det andra är jag så fruktansvärt rädd att hon bearbetar hela den här mardrömmen på helt fel sätt. Fast återigen, bara en själv vet vilket sätt som är mest effektivt för en själv. P, oavsätt vad så tänkar jag på dig.

Kommentarer

Kommentera här - Välj orden väl!

Ditt namn:
Varit här förr?

Din E-postadress: (publiceras ej)

Skriv in din bloggadress, tack!

Din kommentar:

Trackback
RSS 2.0