sacinorev

Jag kommer ihåg förra julen, då vi skulle sätta oss ned framför tv:n för att titta på Kalle Anka. Jag, liksom mamma vill att exakt alla skall vara samlade, tätt intill varandra i soffan vid det speciella tillfället. Jag tror att vi alla kan enas om att det är något magiskt med Kalles Jul, stora som små. Jag minns att mamma var extra noggrann med att morfar skulle vara med, hon mumlade någonting om att han började (börjar) bli gammal, just då tyckte jag att det var hemskt att säga någonting sådant till mig, men på något konstigt vänster så kommenterade jag att pappa inte var med. Nej, han ligger och sover sa mamma, låt honom vara lade hon till. Nej, rätt skall vara rätt tänke jag och gick och väckte pappa. Jag kan fortfarande ta mig tillbaka till exakt det ögonblicket då jag väcker pappa och bokstavligt talat tvingar honom upp ur sängen för att titta på Kalle tillsammans med oss andra. Jag minns hans miner, ansiktsuttryck, vad han sa, allt. Det är ett av de sista minnerna jag har av pappa. Jag sitter där i soffan med pappas arm runt om mig. Det gör så ont i mig. Ingen kunde väl veta att det var pappa vi skulle vara extra rädda om, att det var han som skulle försvinna först. Man kan aldrig veta någonting sådant, men jag kan inte släppa det. Det är bara ett år sedan men det känns som om det var igår. Jag saknar dig pappa, jag saknar dig.