sacinorev

Ju senare klockan blir desto större blir klumpen i magen. Det är illa nog att man mår såhär i "vanliga" fall, men just nu är det dubbelt så jobbigt. Jag och mamma ska nämligen på uppföljningsmöte på Sahlgrenska i morgon. Vi har så många frågor, men dessvärre tror jag inte att det finns några som helst svar på dom. Inga svar kan få det att bli bra igen. Inga svar gör att pappa kommer tillbaka. Det finns inget svar på frågan varför. Men ändå frågar jag mig själv just varför om och om igen. Det känns fortfarande som om jag lever i en mardröm, en mardröm som jag sakta börjar förstå aldrig kommer vakna upp ur.