sacinorev

Nu börjar mörkret smyga sig på, och jag börjar må (om möjligt) ännu sämre. Saknaden gör än en gång sig påmind på ett helt annat sätt. Visserligen finns den där, hela tiden, men klumpen i magen växer sig bara större och större ju mer tiden går. Nu har den samlat på sig så mycket under dagen att det känns som om den ska spricka vilken sekund som helst. Att det kan göra så fruktansvärt ont i varje liten del utav mig trodde jag tidigare inte ens var möjligt. Nu har det blivit en del av min vardag. Precis som pappa var för bara några månader sedan. En del av min vardag, en stor del, en enorm del, en obeskrivligt enormt stor del. En del som jag skulle i princip vad som helst för att få tillbaka. Han var inte bara en del , han var min pappa, min älskade pappa.