sacinorev

Idag var jag och mamma på pappas grav. Mamma hade varit där tidigare i veckan och gjort det lite vårfint. Men idag planterade jag två stycken påskliljor och tände ett ljus. Det gick inte att få stopp på tårarna, jag hade nog kunnat sitta där hur länge som helst och bara pratat med honom. Han känns så levande. Precis som om han ska komma tillbaka vilken sekund som helst och göra allting bra igen. Jag saknar honom så himla mycket. Hela tiden. Imellanåt blundar jag för sanningen. Han är inte borta. Han finns. Jag vill inte, kan inte acceptera verkligheten som den faktiskt är.