sacinorev

Det känns fortfarande som om jag lever i en mardröm, en mardröm som aldrig tycks ta slut. Saknaden och tomheten går hand i hand. Saker känns så nära att de går att röra vid dom, samtidigt som dom är så oändligt långt borta. Jag hatar känslan av att veta att man inte kan förändra det som skett. Jag hatar att det som skett faktiskt har skett. Att livet kan ryckas ur ens händer bara sådär. Att saker och ting raseras då det är som bäst. Att sorg ska behöva vara en del av ens liv. Att tårarna aldrig tycks ta slut. Att ärren i hjärtat och själen är så stora att det inte finns någonting kvar utav resten av mig.