Allt och inget
Allting är som vanligt, fast ingenting är som förut. Är det så man brukar säga? Det känns som om allting går på rutin, men ändå inte. Ingenting görs med glädje eller entusiasm, utan istället kännas allting mörkt och tråkigt. Jag kan till och med sträcka mig så långt som menlöst, allting känns hopplöst helt enkelt, totalt hopplöst.
Kommentarer
Trackback
