sacinorev

Den senaste tiden har jag inte tillåtit mig själv att tänka, känna, sakna.. och jag önskar verkligen att jag hade en annan anledning till det än att jag inte orkar känna mina i vanliga fall starka ben vika sig under mig, höra alla ljud runtomkring mig försvinna till ett evigt sus, inte heller bita mig så hårt i läppen att det går hål, för att tårarna ska stanna där jag tycker att dom hör hemma. Jag stannar hellre kvar i min egna lilla fantasivärld, där allting fortfarande är som "vanligt", då pappa är på rätt ställe, livs levande.. tillsammans med oss. Idag har jag fällt fler tårar än på väldigt länge, idag är det exakt ett halvår sedan pappa tvingades lämna oss. Jag vill inte påstå att det är därför saknaden är mer påtaglig idag, däremot är saknaden mer påtaglig därför att jag tillåter mig själv att tänka, känna och sakna. Idag hände det någonting som gjorde att min fantasivärld öppnade en dörr till verkligheten. I morgon hoppas jag att jag lyckas stänga den igen.

Jag har en ganska så olustig känsla i kroppen. Det känns som att hela kroppen går på högvarv, jag är i stort behov av uppmärksamhet, vill hitta på saker - har saker att hitta på, men samtidigt känner jag mig extremt uttråkad, ingenting känns tillräckligt lönt för att lyfta ändan min ifrån den här sköna "soffkuddehörnan" jag har byggt under förmiddagen. Jag känner mig uttråkad men är alldeles för bekväm (ogillar att kalla mig själv lat) för mitt eget bästa. Så istället sitter jag här, visslar en liten melodi, observerar hur fridfullt våran lilla vovvsing nannar, skruvar lite på baken för att sätta mig om möjligt ännu mera bekvämt, pustar, stönar, och suckar.. vad kan jag göra, vart kan jag finna lite energi? Inte just här, det är jag väl medveten om, men ändå sitter jag kvar.