sacinorev

Jag har ingen ork kvar. Jag orkar inte mera. Jag är så stressad att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag är ledsen och irriterad hela tiden och får raseriutbrott och gråtattacker om varannat. I morgon klockan två är begravningen. Jag är väl medveten om att själva begravningen och dess förberedelser är illa nog. Men vad händer sedan? Är det då jag måste acceptera att det här har hänt på riktigt, att det är sant? För jag vill verkligen inte det. Jag vill ha min pappa tillbaka. Jag vill bara ha min pappa tillbaka.

Begravningsdagen börjar närma sig. Jag får hjärtklappnings så fort jag tänker på den. Det känns som om allting kommer kännas så mycket mer på riktigt då. Så säkert på något sätt. För tillfället så kan man fortfarande blunda för sanningen. Jag vet att det inte är en mardröm. Jag vet att det är verkligt. Men jag har svårt för att acceptera det. Att det kan göra så fruktansvärt ont i varenda liten kroppsdel och att man kan känna en sådan saknad, och tomhet är rent ut sagt förjävligt. Som igår tillexempel då jag "äntligen" lyckades samla mod till att hämta ut pappas begravningsfoto kom jag på att vi inte ens hade en ram till det, och så bröt jag ihop i affären för en sådan simpel sak som att välja en svart eller en vit ram. Jag vill liksom fortfarande att det här ska vara en mardröm. Jag vill fortfarande vakna upp. Jag vill inte att det här ska bli mera verkligt.

Jag slapp åka buss hem till mamma igår. Jag har en sådan snäll morbror som kom och hämtade mig. Väl hos mamma tittade vi på Let's Dance (som vanligt) och åt ost och kex. Jag fick med mig två utav pappas skjortor hem, och jag har en känsla av att jag kommer bosätta mig i en utav dom tills vidare. Den luktade dessvärre inte pappa, den måste ha varit rentvättad, men det var en utav hans favoritskjortor. Jag saknar honom så obeskrivligt mycket. Tårarna bara rinner och det går inte att få ett stopp på dom.

Enda bilden från igår, att fota två hundar samtidigt är inte speciellt lätt



Jag och lilla B var förövrigt uppe hos Gustaf (som jag har känt sedan jag var i tio-års-ålder ungefär) i fem minuter igår, som praktiskt taget bor vägg-i-vägg med mamma. Till hans förvåning kissade hon mitt på hans matta. Men vem kan vara sur på en sådan här liten krabat? :)

God kväll! Vilket skönt väder det har varit idag. När solen skiner och fåglarna kvittrar tänker jag på pappa extra mycket. Han älskade naturen. Jag kan fortfarande inte förstå att han är borta. Idag är det tre veckor sedan han tvingades lämna oss. Jag VET att han är med oss hela tiden, det är bara det att vi inte kan se honom. Men jag skulle så gärna vilja krama om honom, och tala om för honom hur mycket jag älskar honom.

Torsdag, snart är det helg igen. Och "snart" är det den 26:e, vilket jag verkligen fasar för. Varför togs du ifrån oss pappa? Varför kunde vi inte få fortsätta att vara en hel familj? Varför kunde vi inte få fortsätta att vara lyckliga? Miljoner frågor, inga svar.

Alla hjärtans dag börjar närma sig. Idag har jag därför bestämt att vi ska baka alla hjärtans dag tårta på jobbet. Att arbeta på dagis är trots allt väldigt mysigt.

I vanliga fall är jag löjligt förtjust i alla möjliga underhållningsprogram, såsom Melodifestivalen. Men idag kändes nästan hela programet som ett skämt. Och inte bara tack vare programledaren, utan också på grund utav låtarna. Den enda låten jag personligen tyckte kändes okej var Emilias, You're My World, som tur var gick vidare.

Jag försökte alldeles nyss att ringa till pappas mobil. Det är fruktansvärt. Det här är det absolut värsta jag någonsin har varit med om. Det känns som om jag ska gå sönder hela tiden. Jag försöker att vara stark, men jag orkar inte mera. Jag orkar helt enkelt inte. Min pappa var, är, verkligen den mest ödmjukaste och snällaste personen i hela världen. Jag kan inte komma på en enda gång jag haft en konflikt med pappa. Han stöttade mig till 100% i allting jag gjorde. Hur ska livet någonsin kunna bli bra igen, utan honom. Jag hade kunnat göra vad som helst för att få honom tillbaka. Pappa, jag vill krama dig, hårt, och aldrig någonsin släppa taget. Fina, underbara pappa.

Så fort tanken om att pappa är borta, börjar smyga sig på en, försöker man att ignorera den. Jag fullständigt avskyr den tanken. Jag kan fortfarande inte tro att det är sant. Det känns som om han hela tiden ska komma tillbaka till oss. Att man ska vakna upp ur den här mardrömmen. Det är speciellt på morgonen den här tanken dyker upp, då känns det ännu mer som en dröm. Man vill liksom kasta sig på telefonen, ringa honom, och höra hans röst, för att försäkra sig om att det inte är sant. Att allting bara var en dröm, som om det varit så många gånger innan. För hur många har inte drömt en mardröm om att någon nära har gått bort. Allt jag vill är att vakna upp, och att allting ska vara precis som förut.